Idag kandes doden nara.

Efter en natt i hor hotellet var vi alla VALDIGT intresserade av att koma fram paradis oarna. Forst fick vi info om att batarna inte skulle ga pga blast men senare pa formiddagen gick nagra batar.
Jag borde ha anat orad av flera anledningar.
1: Det var bara turister som ville pa batarna. Lokala byfoket vagrade.
2: De vill ha betalt INNAN vi gick pa baten, vilket vi aldrig gjort har.
3: De ville vara flera batar som korde tillsammans.
4: De sa att vi skulle bli "100 procent wet"

Jag ar ganska saker pa att detta ar en affarsplan fran Malaysierna. In med turisterna pa skit hotell som kostar 30 SEK (Vilket ar ett totalt overpris) sedan ar de sa deperata att de tar sig over oavsett vader och uppskattar oarna sa enormt att de gladeligen betar overpriser och ar skit radda for att aka hem sa de garna drar sig for att aka hem pga av den hemska farden.


Det var faktiskt riktigt obehagligt. Vi var flera sma batar som korde i hop. "Sa kan de hjalpa oss om olycka" sa de. TOPPEN
JAVLAR vilka vagor. Vissa borjade grata och en eom korde batn var inte langt ifran pankiken sjalv. Vilket inte var gjorde oss lugna.

Pa vissa stallen var det 4 meter vagor i en liten trabat. Ibland kandes det som om man foll handlost ner i havet med bat och allt. En i resganget jobbar pa batar och nar hon borjade vrala att "Man ska inte vara radd for havet men man ska javlar i det ha respekt och detta ar INTE bra!"
Maria borjade desperat att forsoka prega in en prilla lossnus som vilket i hennes mening kunde vara den sista.
Jag borjade tanka... jag vill inte do, jag vill inte do. Men kom pa att jag last att man far det man ber om men universum uppfattar inte ordet inte (vilket blir jag vill do, jag vill do) sa jag andrade mig till jag vill leva, jag vill leva. Funderade ett tag pa om jag skulle upplysa de andra om detta men kande att det kanske inte riktigt var lage.

Vi kom fram till on, blota, nagra ganska skarrade, nagra krakpasar och javligt glada att vara framme.